I varje relation finns skillnader. En tycker om att prata mycket, den andra föredrar tystnad. En planerar, den andra improviserar. Men vissa olikheter går djupare – särskilt när det gäller hur man hanterar känslor, livets motgångar och det inre landskapet. Om du själv kämpar med sorg, oro eller nedstämdhet, och lever med någon som alltid ser ljuset, kan det uppstå en smärtsam klyfta: du känner dig ensam i ditt mörker, samtidigt som den andres optimism upplevs som både främmande och krävande.
Att leva med en obotlig optimist är inte i sig något negativt – men det kan bli svårt när det känns som att din verklighet inte får plats.
När ljuset bländar istället för att trösta
Optimism kan vara en gåva. Det kan inge hopp, lätthet och framtidstro. Men om du befinner dig i ett inre tillstånd av mörker – nedstämdhet, ångest eller sorg – kan det kännas som att ljuset blir bländande istället för värmande. Den obotliga optimismen upplevs då inte som hjälpande, utan som ett sätt att fly från det svåra.
Det kan ta sig uttryck som:
- ”Tänk positivt, det ordnar sig alltid!”
- ”Du måste bara släppa det där – det är ju så fint väder!”
- ”Varför gräver du ner dig så mycket?”
Dessa ord är kanske välmenande, men för dig som kämpar kan de kännas som en förnekelse av din verklighet.
En känsla av att inte få plats
När du befinner dig i ett tillstånd av inre kamp och inte känner dig förstådd, uppstår ofta en känsla av isolering. Inte för att din partner är elak – utan för att det känns som att du talar två olika språk. Ditt behov av att bli hörd, utan att någon direkt vill ”lösa” dig, krockar med den andres reflex att trösta, peppa eller förminska det tunga.
Du kanske märker att du slutar prata om hur du mår. Att du spelar gladare än du är. Att du bär på din smärta i ensamhet – inte för att du vill, utan för att det känns lättare än att mötas av ännu ett ”ryck upp dig”.
Att försonas med olikheten
Ni måste inte uppleva världen på samma sätt för att förstå varandra. Men det kräver ett gemensamt ansvar för att överbrygga glappet. Optimisten behöver lära sig att det inte alltid hjälper att komma med lösningar eller ljusa vinklar. Och du som bär mörkret behöver få känna att du får vara där – utan skam, utan krav på att förändras omedelbart.
Fråga er:
- Hur kan vi mötas utan att en av oss måste vara fel?
- Hur kan den som är ljus vara med den som är mörk – utan att försöka tända lampan direkt?
- Kan vi skapa utrymme där båda känslolägen får samexistera?
När optimismen blir en mur
Ibland används optimism som försvar. Den som ständigt fokuserar på det positiva kanske själv bär på rädsla för att känna smärta. I så fall kan din mörkare sida upplevas som hotfull – eftersom den blottar något den andre inte vill möta i sig själv.
Att förstå detta kan hjälpa dig att ta det mindre personligt. Det är inte dig optimismen vänder sig bort ifrån – det är själva mörkret som skrämmer.
Att leva med en obalans i känslomässigt djup kan vara tungt. Om du behöver hjälp att hitta balansen mellan att bli hörd och att förstå, kan en skriftlig kontakt med en relationsrådgivare vara ett första steg – på dina egna villkor, i lugn och eftertänksam takt.
