När ni är två – men allt ansvar ligger på dig
Att leva i en parrelation innebär i teorin att man delar livet – både det som är vackert och det som är krävande. Men för många föräldrar ser verkligheten annorlunda ut. Du har en partner, ni bor tillsammans, ni har gemensamma barn – men ändå känns det som att du bär hela föräldraskapet själv. Du planerar, ansvarar, påminner, förklarar, stöttar, tröstar, sätter gränser. Och under allt detta växer en gnagande känsla: ”Varför känns det som att jag är ensam om det här?”
Denna känsla är inte ovanlig – men den är svår att prata om. Dels för att du kanske inte vill skuldbelägga din partner, dels för att du skäms över att känna dig ensam, trots att du har någon vid din sida. Men just därför behöver den tas på allvar.
Hur visar sig känslan av att vara ensam i föräldraskapet?
Det handlar inte om att din partner aldrig gör något praktiskt – det kan till och med vara så att hen hjälper till ibland. Men det som gör dig ensam är att du står med det emotionella och organisatoriska huvudansvaret. Några tecken kan vara:
- Du är den som håller koll på allt – från förskolescheman och kläder till barnens känslor och behov.
- Partnern ”hjälper till” – men du måste be om det, instruera, påminna och tacka efteråt.
- Du har ingen att dela oro, funderingar eller beslut med. När du försöker prata, får du svar som ”det löser sig” eller ”du tänker för mycket”.
- Du känner dig mer som en projektledare än som en förälder tillsammans med någon annan.
I längden leder detta till en känsla av emotionell ensamhet – du bär allt det osynliga ansvaret, utan att få stöd eller uppriktig närvaro tillbaka.
Vad händer med dig när du bär allt själv?
Att ständigt vara mentalt och känslomässigt ansvarig för familjen tär. Många beskriver att de:
- Känner sig dränerade – som att batteriet aldrig hinner laddas upp.
- Tappar lusten till närhet och samtal, eftersom frustrationen ligger i vägen.
- Kvävs av ensamheten – trots att de inte är fysiskt ensamma.
- Känner skuld för att de börjar längta efter att få vara själva på riktigt – eftersom det redan känns som att de är det.
Känslan av ensamhet i parrelationen leder inte bara till utmattning – utan också till ett djupare ifrågasättande av relationens värde och framtid.
Vad beror obalansen på?
Det finns olika orsaker till att en partner drar sig undan ansvar:
- Invanda könsroller: En traditionell uppdelning av ansvar som aldrig ifrågasatts.
- Emotionell otillgänglighet: Partnern har svårt att relatera till känslor, stress eller behov.
- Bekvämlighet: Du har alltid ”fixat”, så varför skulle hen börja nu?
- Brist på insikt: Partnern ser helt enkelt inte vad du bär på – eller väljer att inte se.
Oavsett orsak är konsekvensen densamma: du står ensam med bördan, och relationen blir alltmer en administrativ samlevnad än ett känslomässigt partnerskap.
Vad kan du göra när du känner så här?
1. Erkänn dina känslor – utan att förminska dem
Du får känna dig trött. Du får känna dig ensam. Du får känna att det inte känns rätt. Det gör dig inte otacksam – det gör dig mänsklig.
2. Sätt ord på din ensamhet
Försök prata med din partner – men inte om uppgifterna i sig, utan om hur det känns att stå ensam med det emotionella ansvaret. Använd jag-budskap: ”Jag känner mig ensam i vårt föräldraskap.”
3. Beskriv konkret vad du behöver
Många partners behöver höra exakt vad som gör dig överbelastad. Skriv ner allt du gör under en vecka – inte för att anklaga, utan för att synliggöra den osynliga arbetsbördan.
4. Ge inte upp dig själv för att hålla ihop allt
Du har också rätt att vara trött, ledsen, arg, längtande. Din roll som förälder ska inte betyda att du ska upphöra att vara människa.
5. Sök stöd från någon utanför relationen
Hos Relationsrådgivning kan du få professionell, skriftlig hjälp att förstå vad du går igenom – och hur du kan hitta tillbaka till en balans där du inte längre behöver bära allt själv.
Du har rätt till ett föräldraskap där ni är två
Att leva som ensamstående i en parrelation är ett tyst lidande som inte alltid syns utåt – men det känns inuti, varje dag. Du förtjänar en partner som ser dig, bär tillsammans med dig, och möter dig som jämlik. Om du inte har det idag, behöver du inte bära det ensam längre. Du kan få stöd att förändra det – eller att hitta styrkan att välja något annat.
