Ni log, höll varandra i handen, var synkade i skämt och blickar. Allt såg perfekt ut. Ni gjorde det som förväntades – visade upp en fungerande relation, framför andra. Men på vägen hem infinner sig tröttheten. Inte fysisk, utan känslomässig. En slags baksmälla efter att ha spelat ett rollspel som förbrukade mer energi än ni trodde. Det är då den sociala baksmällan gör sig påmind: när fasaden av samhörighet kostar mer än den ger.
Baksmällan kommer inte av vin eller sena nätter – utan av känslan att ha ljugit med sitt leende.
Det handlar om den emotionella utmattning som uppstår när du och din partner spelar en roll i sociala sammanhang – trots att verkligheten mellan er är en annan. Ni spelar sams, varma, närvarande. Men under ytan finns distans, frustration eller tystnad som aldrig fått ett språk.
Efteråt kommer tröttheten. Kanske en känsla av tomhet. En oro. Eller en önskan att aldrig mer behöva ”agera kärlek” för publikens skull.
Varför spelar vi det lyckliga paret?
Behovet att visa upp en fungerande relation inför andra är djupt mänskligt. Vi vill inte verka misslyckade, skapa obehag eller väcka frågor. Dessutom är det ofta lättare att spela på invanda roller än att ta risken att visa sanningen. Ibland gör vi det också för barnens skull, för svärföräldrarna, för vännerna – eller helt enkelt för att det är bekvämast så.
Men varje gång du spelar en roll du inte känner inifrån, förbrukas känslomässig energi. Det kostar att le när man vill skrika. Att hålla handen när man egentligen vill dra sig undan. Att låtsas vara sams när man inte ens kan prata ostört hemma.
- Du känner dig mentalt tömd efter sociala tillställningar med din partner
- Du undviker nya träffar – inte för att du inte vill träffa folk, utan för att du inte orkar spela
- Du blir lättirriterad eller nedstämd efteråt, utan att förstå varför
- Du känner en inre spänning redan innan ni går hemifrån
Det är din kropps och din psykes sätt att säga: ”Det här kostar mer än det smakar.”
När relationen bara fungerar inför andra
I vissa fall fungerar samspelet bättre bland andra än när ni är ensamma. Ni verkar samspelta, lätta och charmiga – men i hemmet är tystnaden tung eller konflikterna återkommande. Detta är inte ovanligt, men det är en varningssignal. När relationen bara fungerar som en yta, finns det sällan någon bärande kontakt under.
Att fortsätta leva så innebär att glida allt längre ifrån sig själv – och varandra.
Hur bryter man mönstret?
Det börjar med ärlighet. Mot dig själv först. Känns det äkta när vi visar upp oss? Får jag vara den jag är – också i sociala sammanhang? Vågar vi visa nyanser, eller spelar vi bara en roll?
Du behöver inte exponera era problem inför alla. Men att börja tala om detta hemma, med lugn röst, kan förändra mycket:
“Jag känner mig ofta trött efter att vi varit bland folk – som om vi låtsas mer än vi är.”
Det är inte en anklagelse – det är ett försök till återkontakt.
Om du bär på denna typ av känslomässig trötthet, kan det hjälpa att skriva till en relationsrådgivare. Du får hjälp att formulera vad du känner – utan att behöva hålla masken, utan att behöva spela någonting alls.
