Att leva med en partner som drar sig undan socialt kan påverka dig på fler plan än du först anar. Det är inte bara begränsningen av aktiviteter, samtal och gemenskap – utan också den gnagande känslan av att behöva kompensera, förklara eller skydda. Du kanske anpassar dig efter deras behov, men betalar ett pris i form av ensamhet, frustration eller en känsla av att behöva bära ett socialt ansvar som inte är ditt.
Den här känslan kan beskrivas som andrahandsångest – en sorts indirekt oro som uppstår när någon annans rädsla sätter gränser för din frihet.
När andras rädslor börjar bli dina
Det är naturligt att vilja visa förståelse när ens partner tycker att sociala sammanhang är utmanande. Många försöker kompensera genom att ta större plats, hålla samtal igång eller minska antalet inbjudningar. Men när detta sker gång på gång, och utan ömsesidighet, kan det leda till en känsla av att vara bakbunden. Du gör dig själv mindre för att den andra inte ska känna sig obekväm – och till slut kanske du också börjar undvika sammanhang du tidigare trivdes i.
Typiska tecken på andrahandsångest i relationer:
- Du tackar nej till tillställningar för att slippa förklara eller övertala din partner
- Du känner oro i förväg inför sociala aktiviteter – trots att det inte är du som har svårigheten
- Du känner ett ökat ansvar för att upprätthålla kontakten med vänner och familj
- Du döljer din besvikelse för att inte göra din partner ännu mer osäker
Den tysta inre konflikten
Du kanske vet att din partner inte gör detta med illvilja. De är inte asociala – de är rädda. De blir stressade av mingel, oroliga för att inte veta vad de ska säga, rädda för att framstå som konstiga eller ointressanta. Och du vill vara lojal, stöttande. Men samtidigt bär du en längtan efter att få vara social, spontan, öppen – och den längtan får allt mindre utrymme.
Det är denna spänning mellan empati och frustration som skapar andrahandsångest. Du känner dig kluven. Du får dåligt samvete för att du blir irriterad, samtidigt som du känner att något i dig håller på att krympa.
Hur påverkar det relationen?
När du konstant anpassar dig efter någon annans rädsla blir relationen obalanserad. Det sociala landskapet – där ni en gång rörde er tillsammans – blir allt snävare. Du kanske slutar bjuda hem folk. Du går ensam på tillställningar. Du börjar ursäkta din partner inför andra. Och till slut kanske du till och med börjar undvika dina egna behov, eftersom de alltid verkar vara ”för mycket”.
En relation där bara den ena får utvecklas skapar tyst resentment – en stillsam men djup känsla av att något är orättvist.
Att börja prata om det – utan skuld
Det är viktigt att kunna prata om detta utan att skuldbelägga. Det handlar inte om att din partner måste förändras snabbt, utan om att dina behov också behöver få plats. Du kan exempelvis säga:
“Jag vet att sociala situationer är jobbiga för dig, och jag försöker verkligen ta hänsyn. Men ibland känner jag mig ensam i det, och jag behöver prata om det.”
Det handlar om att skapa en gemensam förståelse, där bådas verklighet får finnas – utan att den ena måste försvinna för att den andra ska få plats.
Om du ofta bär andras rädsla som om den vore din egen, kan en skriftlig kontakt med en relationsrådgivare hjälpa dig att hitta dina gränser igen – i din egen takt, utan att behöva välja mellan lojalitet och självrespekt.
