I många relationer finns en obalans när det gäller det sociala livet. Du kanske skickar meddelanden, planerar besök, upprätthåller kontakten med både dina egna och er gemensamma bekantskapskrets – medan din partner undviker, glömmer eller ignorerar allt sådant. Det kan handla om att aldrig ringa tillbaka, att inte svara på inbjudningar, att utebli från viktiga sammanhang – och att alltid ha en ursäkt för varför.
Att leva med en partner som är notoriskt dålig på att hålla kontakt med andra kan kännas ensamt, frustrerande och ibland skamfyllt. Du får ofta representera er båda, samtidigt som du bär på frågan: varför tar hen inte ansvar för sina egna relationer?
Vad det gör med dynamiken i er relation
När en av er tar allt socialt ansvar uppstår snabbt ett mönster där balansen förskjuts:
- Du får bära relationen till svärföräldrar, syskon och gemensamma vänner
- Du blir den som “förklarar bort” din partners frånvaro eller tystnad
- Du får ta emot både besvikelse och frågor från omgivningen
- Du känner dig ensam i det som borde vara ett gemensamt ansvar
Med tiden kan detta skapa både irritation och avstånd – inte bara mellan er och andra, utan även mellan er två.
Olika orsaker – olika konsekvenser
En del människor har svårt att hålla kontakt på grund av inre stress, social osäkerhet eller brist på förebilder. Andra kan ha ett mer självcentrerat förhållningssätt där de helt enkelt inte tycker att det är viktigt. Oavsett orsak får det konsekvenser – för dig, för relationen och för de relationer ni delar.
Det är lätt att börja kompensera. Att försöka vara “dubbelt närvarande”. Men det sliter. Det skapar en känsla av att du alltid måste reparera, representera eller förklara.
Hur det påverkar din roll
Om du ständigt får hantera det sociala ansvaret, blir du med tiden något annat än bara partner – du blir projektledare för all yttre kontakt. Och samtidigt kanske du:
- Börjar skämmas över din partners frånvaro
- Känner dig mer och mer isolerad i gemensamma sammanhang
- Tappar glädjen i att upprätthålla kontakten – för det känns inte som ert, utan bara ditt ansvar
Du kanske börjar tyst dra dig undan själv – inte för att du vill, utan för att du är trött på att vara den som alltid måste ta första steget.
Går det att förändra?
Ja, men det kräver att du vågar lyfta frågan tydligt. Inte som en anklagelse, utan som ett behov:
“Det här med kontakt med våra nära – jag känner mig ensam i det. Jag behöver att du också är med och bär det.”
Det kan vara obekvämt, särskilt om din partner försvarar sitt beteende. Men tydlighet är ofta nödvändig – inte för att skapa skuld, utan för att återställa balansen.
Att skydda det gemensamma nätverket
Ett gemensamt socialt liv är inte en självklarhet – det behöver vårdas. När bara en person gör det, blir nätverket svajigt. Då är det inte längre ett gemensamt “vi”, utan en enmansinsats.
Om du bär ensam på detta ansvar, kan det hjälpa att skriva till en relationsrådgivare – för att sortera vad som är rimligt att bära, och vad som behöver förändras. I lugn och ro, på dina egna villkor.
