När det ni lever tillsammans börjar användas som bevis för att kärlek inte fungerar
Du hör dig själv säga det på skämt – eller kanske på fullaste allvar: “Det är klart det blir så, män är ju så.” “Alla förhållanden blir tråkiga till slut.” “Ingen håller ihop längre ändå.” Och någonstans där, mellan ironi och resignation, inser du att det inte bara är cyniska tankar du uttrycker. Det är något du faktiskt börjat tro. Och din egen relation – det liv du delar med någon annan – har blivit det tysta bevismaterialet för den uppgivenheten.
Det som en gång skulle vara ett unikt band mellan två personer har börjat fungera som ett anekdotiskt bevis på att intimitet, tillit och närhet egentligen inte håller i längden.
Vad innebär det att använda sin relation som anekdot?
Inom argumentation kallas det “anekdotiskt bevis” när man använder en enskild personlig upplevelse som stöd för en större, generaliserande sanning. “Min granne blev sjuk av vaccinet – alltså är vaccin farliga.” I en relation kan det yttra sig som: “Jag blir alltid nedprioriterad – alltså bryr sig ingen på riktigt.”
När en relation fungerar som ett anekdotiskt bevis för en bitter livssyn innebär det att ni har börjat leva ett slags påstående. Ett som kanske inte är sant – men som blir självuppfyllande eftersom ni gestaltar det om och om igen.
Vanliga generaliseringar som bygger på relationsuppgivenhet
- “Man ska inte förvänta sig så mycket – då blir man inte besviken.”
- “Det är ändå bara barnen som håller en ihop.”
- “Män klarar inte av känslor.”
- “Kvinnor är aldrig nöjda ändå.”
- “Alla vänskaper och intressen försvinner efter ett tag.”
Problemet är inte att du har känt så. Problemet uppstår när dessa påståenden får styra ert sätt att leva – och relationen används för att bevisa dem, snarare än att pröva dem.
Hur vet du att du börjat använda relationen som bevis för något större?
- Du märker att du pratar om relationen inför andra med distans, sarkasm eller likgiltighet.
- Du förväntar dig inte längre något nytt, bara mer av det gamla.
- Du försvarar att du stannar med att “det är så här livet är.”
- Du tolkar andras lyckliga relationer som naiva eller överdrivna.
Vad detta gör med er intimitet
När relationen får rollen som bevis för en negativ livssyn reduceras den till en funktion. Det skapas en känsla av stillastående, en brist på nyfikenhet, och till slut en osynlig föraktfullhet – både mot den andra personen och mot sig själv. Ni slutar försöka förvåna varandra. Ni förväntar er ingen utveckling. Och sakta krymper utrymmet för ömhet.
Så kan ni bryta berättelsen ni råkat börja leva
1. Identifiera den cyniska grundsatsen Vad är det du “bevisar” med er relation? Att närhet alltid dör? Att du alltid blir övergiven? Att ingen kan älska dig fullt ut?
2. Pröva om det faktiskt stämmer – eller bara känns så Finns det undantag? Finns det stunder som motbevisar den berättelsen?
3. Fråga: Vad vill ni att relationen ska gestalta istället? Mod att försöka igen? Förmågan att lära av det förflutna? Värdet i att stanna?
4. Tala med varandra utan ironi När ni väljer att prata om er på riktigt – inte som exempel eller skämt – kan ny närhet börja uppstå.
Relationen är inte ett exempel – den är levande
Din relation är inte en anekdot. Den är inte ett argument för hur världen fungerar. Den är ett förhållande mellan två människor – unikt, komplext, levande. När ni återtar det perspektivet kan ni också börja skriva om berättelsen ni lever. Inte som en slutledning, utan som en pågående utforskning.
Vill du ha hjälp att se om du har börjat leva i en berättelse som inte längre är sann? Hos Relationsrådgivning får du skriftlig vägledning i att ompröva de mönster du fastnat i – och återfå din agens som medskapare av ert liv tillsammans.
