Föräldrar förväntas älska sina barn villkorslöst – och ofta gör man det. Men kärlek är inte alltid detsamma som att tycka om. Ibland kan det vara en chockerande och skamfylld insikt: att det barn man en gång höll i famnen och såg på med oändlig ömhet, har vuxit upp till en person som väcker irritation, frustration eller till och med motvilja. Det är ett ämne som få vågar tala om, men som är verkligt för fler än man tror.
Att känna så betyder inte nödvändigtvis att relationen är dömd. Men det är ett tecken på att dynamiken har förändrats – och att ni behöver förstå vad som egentligen ligger bakom dessa känslor.
När bilden av barnet krockar med verkligheten
Många föräldrar bär på en inre bild av hur deras barn kommer att bli: vänlig, empatisk, nyfiken, respektfull. När barnet sedan utvecklar personlighetsdrag eller beteenden som står långt ifrån den bilden, kan det skapa en djup känsla av besvikelse. Det kan handla om att barnet:
- Har värderingar som står i stark kontrast till era egna
- Uppvisar brist på empati eller respekt
- Är egocentriskt, självupptaget eller ständigt krävande
- Tar beslut som ni upplever som destruktiva eller provocerande
Ju större klyfta mellan förväntningarna och verkligheten, desto svårare kan det bli att känna genuin samhörighet.
Skulden och skammen över känslorna
Att inte tycka om sitt vuxna barn väcker ofta starka känslor av skuld. Många frågar sig: ”Vad har jag gjort fel?” eller ”Vad säger det här om mig som förälder?” Samtidigt finns en skam över att ens tänka tanken – eftersom samhället förväntar sig att föräldrakärleken ska vara obruten och oföränderlig.
Denna skuld och skam gör ofta att problemet sopas under mattan, istället för att man försöker förstå och hantera det. Men att tiga gör sällan känslorna mindre.
När relationen präglas av konflikter
Vissa föräldrar och vuxna barn hamnar i återkommande gräl, där kommunikationen snabbt blir laddad och sårande. I andra fall är relationen mer präglad av tystnad – man undviker kontakt för att slippa irritation eller besvikelse. Det kan finnas gamla konflikter som aldrig lösts, eller olika syn på livet som gör att varje samtal känns som en minfält.
Oavsett form skapar detta ofta en känsla av främlingskap: man lever med vetskapen om att man inte längre vet hur man ska vara med varandra.
Att skilja på personen och relationen
En nyckel kan vara att skilja på att inte tycka om vissa sidor hos barnet – och att inte tycka om barnet som helhet. Det är skillnad på att ogilla ett beteende och att avvisa en person. Genom att tydligare identifiera vad det är som skaver, kan ni börja avgöra om det finns något att förändra i samspelet.
Frågor som kan hjälpa är:
- Vilka beteenden eller attityder reagerar jag starkast på?
- Finns det situationer där vi faktiskt fungerar bra tillsammans?
- Har jag försökt förstå bakgrunden till deras sätt att vara?
När relationen behöver omdefinieras
Ibland handlar det inte om att försöka återskapa det som var, utan om att bygga något nytt utifrån hur ni är idag. Det kan innebära att:
- Sätta tydligare gränser för att skydda er egen energi och integritet
- Acceptera att ni är olika och undvika onödiga konfliktytor
- Fokusera på det ni faktiskt uppskattar hos varandra, även om det är små saker
- Skapa kortare och mer avgränsade möten för att undvika att spänningar byggs upp
Att omdefiniera relationen är inte ett nederlag – det kan vara ett sätt att göra den mer hållbar.
Att söka stöd utifrån
Att hantera dessa känslor på egen hand kan vara tungt. Att prata med någon utomstående kan ge perspektiv och minska skuldkänslorna. Det kan också öppna för nya sätt att mötas utan att förneka de svårigheter som finns.
Om du känner att relationen till ditt vuxna barn är fylld av mer frustration än glädje, kan det vara hjälpsamt att skriva till en professionell relationsrådgivare. På egna villkor och i lugn och ro kan du utforska vad som ligger bakom känslorna och hur du kan förhålla dig till dem.
