Att leva med en partner som är lättsam, bekymmerslös och sällan ställer krav kan till en början kännas befriande. Det finns ingen dramatik, inga konflikter, inga stora känslomässiga utspel. Men med tiden kan denna lätthet förvandlas till något annat – ett mönster av undvikande. Och frustrationen du känner inför det blir nästan svår att erkänna, eftersom den riktar sig mot någon som ”inte gör något fel”.
När du aldrig får mothugg, aldrig hör några egna behov uttryckas och alltid får vara den som driver samtalen framåt, kan en subtil men stark frustration växa: en känsla av att stå ensam i det känslomässiga ansvaret.
Den tystnade ilskan
Att känna irritation över en partner som aldrig är arg, aldrig ifrågasätter och alltid ”går med på” saker kan kännas otillåtet. Du kanske säger till dig själv:
- “Det är ju skönt att hen inte skapar problem.”
- “Hen försöker ju bara vara enkel att ha att göra med.”
- “Jag borde inte störa mig – det här är väl det man önskar sig?”
Men samtidigt känner du att något saknas. Du får inget gensvar. Inga egna initiativ. Inget motstånd. Och det du i början tolkade som lugn börjar kännas som brist på engagemang.
När kravlöshet blir distans
En partner som undviker krav, konflikter och djupa samtal gör det inte alltid av likgiltighet. Det kan handla om rädsla, låg självkänsla, tidigare erfarenheter av kritik eller en stark vilja att inte vara till besvär. Men när detta mönster pågår över tid, uppstår en slags känslomässig ensamhet hos den andra parten.
Du kanske känner att:
- Du alltid är den som tar upp viktiga ämnen
- Du sällan vet vad din partner egentligen tycker
- Du längtar efter ett riktigt samtal – inte bara instämmande svar
- Du blir osäker på om relationen är en trygg plats, eller bara en tyst kompromiss
Att bära det inre ledarskapet ensam
När din partner undviker att uttrycka behov eller engagemang, blir du ensam om att sätta riktning. Det kan vara utmattande att alltid vara den som initierar, ifrågasätter, reflekterar och utvecklar. Den andra vill kanske bara att allt ska ”flyta på”. Men livet flyter inte alltid – och relationer kräver riktning.
Frustrationen över detta är inte självisk. Den är ett uttryck för en längtan efter verkligt samspel.
Kan något förändras?
Ja – men förändringen börjar ofta med att våga tala om frustrationen, utan att döma. Inte med anklagelser, utan med öppenhet:
“Jag känner ibland att jag inte vet vad du egentligen tycker. Jag saknar att vi tänker tillsammans.” “Det blir ensamt för mig när jag inte får någon motvikt i samtalen.”
Kanske blir partnern först förvånad – eller försvarsinställd. Men samtalet kan bli ett första steg mot en djupare närvaro.
Om du bär på en förbjuden frustration över att alltid vara den engagerade, kan det vara en lättnad att få formulera den skriftligt till en relationsrådgivare – i lugn och ro, utan att behöva censurera dina tankar.
