I vissa relationer blir problemen och etiketterna till slut fler än samtalen om det som faktiskt förenar. Det kan börja med att man söker hjälp – hos terapeuter, läkare eller rådgivare – och får ord på det som är svårt. En diagnos kan ge lättnad och förklaringar. Men med tiden kan det också kännas som om relationen definieras mer av dessa ord än av människorna i den.
När varje samtal, konflikt och planering filtreras genom diagnoser, utredningar och begrepp, kan det uppstå en längtan efter att bara få vara två personer igen. Två individer som möts, utan att allt måste tolkas genom ett kliniskt raster.
När diagnoser blir både hjälp och hinder
En diagnos kan ge förståelse. Den kan förklara beteenden, minska skuld och öppna för rätt stöd. Men om diagnosen blir den enda linsen ni ser varandra genom, riskerar den att ta över hela berättelsen om er.
Det kan yttra sig som:
- Att alla konflikter analyseras utifrån diagnosen, oavsett sammanhang
- Att vardagen struktureras mer utifrån anpassning än gemensam vilja
- Att relationen börjar kännas som ett projekt som ska vårdas – snarare än en plats att leva i
- Att etiketten blir starkare än individen, och personligheten hamnar i skymundan
Tröttheten som smyger sig på
Till en början kan fokus på diagnoser kännas engagerande. Ni läser på, går på möten, diskuterar strategier. Men efter månader eller år kan det uppstå en trötthet. Ett behov av att bara umgås utan att analysera. Att kunna skratta åt något oviktigt. Att få säga fel sak utan att det blir ett symtom. Att kunna vara impulsiv utan att det behöver diskuteras.
När denna trötthet växer kan den också väcka skuld – som om man sviker genom att vilja prata om annat. Men egentligen handlar det ofta om en längtan efter balans.
Att hitta tillbaka till det mellanmänskliga
Ni är inte bara diagnoser, strategier och anpassningar. Ni är också människor som delar minnen, humor, drömmar och vardagsögonblick. Att hitta tillbaka till det mellanmänskliga handlar inte om att förneka svårigheterna – utan om att låta dem ta lagom mycket plats.
Praktiska sätt att göra det kan vara:
- Boka in stunder där diagnoser och problem är tabu som samtalsämne
- Göra aktiviteter som inte har något med behandling eller anpassning att göra
- Medvetet ge varandra komplimanger som inte kopplas till prestation eller förbättring
- Återuppta gemensamma intressen som fanns innan diagnoserna blev en del av vardagen
När ni vågar släppa taget en stund
Att släppa diagnosglasögonen betyder inte att man slutar bry sig. Det betyder att ni tillåter er själva att mötas som de människor ni är, utan att analysera varje steg. Att ni ger relationen en chans att andas fritt.
Ibland kan just den sortens pauser ge ny energi att hantera det som är svårt. För när ni får vara två personer igen, stärks också förmågan att vara partners i de mer utmanande delarna av livet.
Om ni känner att diagnoserna tagit över för mycket av er vardag, kan en skriftlig kontakt med en relationsrådgivare ge er nya perspektiv – i er egen takt, utan krav på att alltid prata om problemen.
