I vissa relationer handlar konflikterna inte om vardagliga beslut utan om själva sättet ni förhåller er till världen. Den ena funderar ständigt på vad som kan hända, vad som borde förberedas, vad som möjligen kan gå fel. Den andra lever med övertygelsen att det mesta brukar lösa sig, att man inte ska oroa sig i onödan – och att saker får falla på plats med tiden.
Det är en av de mest grundläggande krockarna som kan uppstå mellan två människor: mellan oro och tillit, kontroll och tilltro, planering och spontanitet. Och om den inte förstås kan den långsamt nöta sönder relationen.
Två olika sätt att tänka – båda i god tro
Den ena parten är en klassisk tänk-om-tänkare. Personen har alltid några steg i förväg i huvudet:
- Tänk om flyget blir inställt?
- Tänk om barnen blir sjuka?
- Tänk om vi förlorar jobbet, får en vattenskada, hamnar i konflikt med grannarna?
Detta är inte pessimism – det är ett sätt att skapa trygghet genom förberedelse. Oro används som strategi för att skapa kontroll.
Den andra parten är en ”det löser sig”-person. Livet blir enklare att leva om man inte oroar sig för det som ännu inte hänt. Man litar på sin förmåga att ta itu med problem när – och om – de uppstår.
Båda perspektiven är giltiga. Men när de möts utan förståelse uppstår irritation.
När olikheterna blir en belastning
Skillnader i livssyn kan skapa djupa missförstånd. Oro-tänkaren känner sig ensam i att bära ansvar, eftersom den andra inte verkar ta ansvar. Tillitspersonen känner sig ifrågasatt och kontrollerad – som om deras avslappning tolkas som lättja.
Det kan låta så här:
- “Du oroar dig i onödan!”
- “Du tar ingenting på allvar!”
- “Allt löser sig inte bara för att du vill det!”
- “Du förstör stämningen med ditt eviga grubblande.”
Olikheterna skapar då inte balans, utan motstånd.
Vad händer under ytan?
Ofta handlar det inte om själva sakfrågan – utan om en djup känsla av att inte bli förstådd i sitt sätt att fungera. Den som oroar sig vill ofta bli bekräftad, inte nödvändigtvis lugnad. Den som släpper taget vill bli respekterad för sin livshållning – inte ses som naiv.
När ni talar förbi varandra kring detta missar ni möjligheten att komplettera varandra.
Hur kan ni mötas trots olika grundsyn?
Att bli medveten om skillnaden är ett första steg. Inse att det ni bär på inte är fel – det är bara olika sätt att skapa trygghet. Sedan handlar det om att öva på att kommunicera utifrån det:
- “Jag behöver få tänka högt om oron – inte för att du ska lösa den, utan för att jag behöver lufta den.”
- “När du säger ‘det löser sig’, vill du lugna – men för mig känns det som att du inte lyssnar.”
- “Jag vet att jag inte alltid behöver kontroll – men ibland hjälper det mig att tänka i förväg.”
Ni kan börja hitta ett gemensamt språk, där olikheterna blir ett samspel istället för ett motsatsförhållande.
Om ni ofta fastnar i dessa återkommande krockar mellan oro och tillit, kan en skriftlig kontakt med en relationsrådgivare vara ett steg mot klarhet. I lugn och ro, utan skuld, kan ni utforska varandras sätt att tänka – och hitta vägar vidare tillsammans.
